Brevskrivning

Hugo suckade förnöjt och knäppte försynt upp en knapp i byxan som spände om magen. Han kliade lillkissan bakom örat, just där hon gillade det mest och hon spann högljutt. Nästan hela det första året hade gått i ett sånt enda flyg och fläng att han knappt hunnit tänka. Han och Hulda hade tillsammans inrett ett krypin i det andra huset där familjens morföräldrar bodde, och de hade kommit överens om att de skulle bo i båda husen tillsvidare. Båda husen tilltalade båda hustomtarna; båda husen var charmiga på sitt sätt, och på båda ställen fanns det olika djur att sköta om och umgås med. Ingendera ville bestämma sig för att bo på det ena stället och ge upp det andra, så de bestämde sig för att dela på båda. Nu kunde ingen komma och klaga över att två oberoende tomtar bodde i samma hus, de hade ju två! De hade nu ända sedan förra julen bott så, och den lösningen tilltalade båda. Emellanåt behövdes de mera på det ena stället och emellanåt mer på det andra, och när någon av tomtarna ville vara ifred, kunde man så här alltid ta sin tillflykt till det andra huset.
Hulda kom utfarande på balkongen. Hon var rosig om kinderna och log brett när hon såg Hugo och lillkissan. Hon damp ner brevid dem och kliade lillkissan bakom andra örat. Lillkissan hade äntligen vant sig vid den pigga och fartfyllda hustomteflickan och undvek inte henne längre. Faktum var att hon knappt ryckte till när tomten kom farande fastän hon tidigare hade blivit riktigt rädd. Hon gnuggade nu sitt huvud mot hustomteflickan som ömt satte pannan mot kattens.
Hon rapporterade om hur de busiga ekorrungarna hade betett sig fint och varit till och med lydiga ungdomar när hon hade övertalat dem att hjälpa i trädgården med att gömma ekollon från den stora eken. Hulda hade alltså kommit från Idet (som de bestämt sig för att kalla morföräldrarnas hus till) till Stallet (som de bestämt sig för att kalla det ursprungliga huset för).
De hade varit för några dagar sedan bjudna ner till skogstomtarna på tvillingarnas kalas. Det hade varit mycket mat och massor med roliga lekar. Hulda och Hugo brukade umgås rätt mycket med den trevliga skogstomtefamiljen som bodde nere i skogen nära Stallet. Ibland brukade Hulda smita ner och prata bort en stund med mamman i familjen, Saga. De hade känt sig bekväma i varandras sällskap sedan första gången de träffades och hade under årets lopp blivit riktigt goda vänner.
Hugo hade skämtat med Sture och barnen och påstått sig vara superbra i att klättra i träd efter att ha umgåtts med ekorrar hela sommaren i Idet, och för att bevisa det hade han klättrat upp i tallen som deras krypin var byggt under och det hela slutade med att han trillade ner. Hulda hade fått hjärtat i halsgropen när hon såg att han föll och hade först av alla störtat fram till honom, livrädd att han hade blivit illa skadad, men det visade sig att han som tur bara hade stukat sin högra tumme när han landade.
Tomtarna har visserligen läkande krafter, men dels kan de inte använda det på sig själva, och dels brukar de inte läka sina egna små blessyrer ifall den magin skulle behövas till något mer akut.
Så Saga som var duktigast i läkekonst lade ett omslag med läkande örter om Hugos hand.
Annars kunde Hugo klara sig galant utan sin högra tumme, men han märkte ett stort problem. Dottern i familjen hade börjat skriva brev med honom, och han hade ivrigt svarat på alla breven ända tills nu. Han hade varit så glad över att få hålla en sån kontakt med familjen trots att de inte kunde ses eller pratas vid. så nu hade han tjatat på Hulda för att hjälpa honom och skriva istället för honom. Hulda hade förskräckt backat undan under stora protester att hon inte kunde skriva, och hon hade hemsk handstil, och hon visste aldrig vad hon skulle skriva och så vidare. Till slut gav Hulda ändå efter för Hugos tjat och hade satt sig ner och skrivit ett brev istället för honom.
- Men se nu på min handstil! klagade hon för Hugo och räckte fram brevet. Hon kommer inte ens att kunna läsa vad jag har skrivit!
Men Hugo försäkrade henne om att om dottern får problem, så kommer hon att få hjälp av sina föräldrar.  Så Hulda hade till slut lämnat av brevet och spänt satt sig för att vänta på dotterns reaktion.