Jag tror jag aldrig sprättat så mycket eller så ofta (eller korrigerat några maskor åt gången för att undvika sprättande) när jag stickat, i synnerhet inte med sockor.
Eftersom mina handarbeten nästan alltid är lite eget skapande som förändras under arbetets gång, så hör det liksom till att man sprättar och ändrar vissa delar några gånger tills de sitter som man hade tänkt sig, men de här var något annat.
Eftersom de första sockorna bara vägde 27 g, (se KyJy #3.1) så tänkte jag testa en ny grej igen; att sticka sockor från tån upp. Tanken var att jag skulle sticka båda sockorna samtidigt och sedan sticka tills garnet tog slut (dvs. de återstående 23 g). Den här gången tänkte jag ta ett enklare spetsmönster som jag hittade i ett mönster som heter Rainy Day socks. Enklare, ja, men så innerligt tråkigt!
Bestämde mig att göra dessa sockor lite större, så att Prinsessan kan få in strumpor undertill, så jag ökade maskantalet per sticka från 14 m till 15 m; totalt då 60 m. Det passade dessutom mönstret bra till, eftersom det är på 6 m.
Hälen ja,här ville jag igen hitta på en häl som inte har någon hällapp och maskor att plocka upp, så jag spenderade en god tid med att leta efter en bra häl.
Hittade en grundbeskrivning i Fleegles blog (på engelska), där jag bland annat lärde mig att som grundregel ökas i hälkilen (på var sida) en maska mindre än på stickan. I mitt fall då 14 m per hälkil, eftersom jag hade 15 m per sticka. Jag stickade dessutom hälkilen i avigt, som en liten rolig detalj.
Sedan var det dags för de förkortade varven där jag hittade ett intressant sätt att undvika hål, också i Fleegles blog (på engelska). Jag har ju inte gjort så som stått i någon förklaring, utan hittat lite riktlinjer att följa i dem. Bland annat så gjorde jag hälkilen i princip för högt upp på foten, och de förkortade varven slutade jag då jag hade 12 m kvar i mitten av hälen för att den inte skulle bli för kantig. Mitt i hälen hittade jag en annan blog Ristiin-Rastiin (på finska) som jag började följa allt mer och mer.
Garnet tog slut innan jag ens kom till halva hälen, som tur hade jag ett nystan till hemma. När jag äntligen fick hälen klar, så var jag så innerligt trött på sockorna, och då kommer Prinsessan och säger att hon vill ha dem upp till knät. Näedå, icke sa Nicke, och mamma likaså. Men nåt annat kul, en kul avslutning borde man hitta på för att kompensera att de inte går upp till knät.
Så jag funderade, testade, sprättade, och testade om. Säkert tio olika gånger med olika alternativ. Till slut fixade jag en helt godkänd avslutning, en slags volangkant, där jag förstärkte volangkänslan genom att virka sista varvet varierande mellan sm, fm och st.
Sådär seminöjd blev jag med dem till slut, och funderade vad för slags namn på dem jag skulle ge dem, eftersom ett så känslomässigt arbete bör ha ett eget namn. "Murhegryyni", var det första som slog mig, "mardrömssockorna" kom näst, men eftersom tanken är att de kanske skulle fungera som sovsockor (Enligt min mamma så borde det hjälpa mot växtvärk om man har yllesockor på fötterna, så det prövar vi gärna när den tiden kommer. Dessa är ju stickade i ett så kallat reumagarn, så det borde ju fungera bra?), så vill man kanske inte sätta mardrömssockor på sin dotters fötter när hon ska sova?! Till slut hjälpte en kollega mig med namnet STRUL (det har visst lite Ikea-klang över sig, eller hur?)
