Hugos present

Hugo hade haft en flitig dag. Han hade utforskat lite mer noggrannt det nya huset och märkt att överallt fanns det nya skatter och prima material till att tillverka nästan vadsomhelst.
Han gissade att det var familjens mamma som hade "tomtesinne" och samlarblod i sina ådror, för han hittade stuvbitar av alla de sorter och storlek, otroliga mängder med garn i alla varianter, och helt tydligt användes garnen också, eftersom det fanns handarbeten överallt. Han visste att han säkert kunde låna lite material till att tillverka sin soffa och sina andra möbler.
Dottern i huset hade bett sin mamma att få ge mer mat åt honom, men de hade kommit överens om att be honom hämta själv det han behövde från skafferi och kylskåp. Han hörde deras samtal då dottern var orolig över att han skulle vara rädd för kylskåpet eller inte få upp det. Han blev rörd över hennes omtanke, och kände sig än en gång besviken över Tomtelagen som statuerade att "En Tomte får ALDRIG visa sig för en människa, eftersom Tomten då förlorar sin magi." Han skulle så ha velat försäkra dottern om att han kände till kylskåp; faktum var att han t.o.m. hade reparerat ett söndrigt kylskåp på Tomteskolan!
Han såg nöjt på då dottern plitade mödosamt ner ett meddelande åt honom om att han skulle få hämta mat i kylen. Vad duktig hon var!
När han gick mot sitt krypin efter att alla gått och lagt sig, märkte han att han igen fått gåvor av sin nya familj! En varm handstickad filt han kunde värma sig med under den kalla vintern, och den härliga lappen skriven av dottern. Han skuttade till kylskåpet och försåg sig med en bit väldoftande korv. Mums, vad gott! Han tog korven med sig upp till sitt krypin, satte sig i sin nya soffa under den nya filten och mumsade i sig. Det här skulle bli ett fantastiskt ställe åt honom!
Han gillade sina människor, deras husdjur, de nya grannarna Skogstomtarna, sitt nya hus, och främst av allt sitt eget krypin! Mätt och belåten kröp han ihop på sin nya soffa under filten och somnade. Imorgon skulle han ta itu med att göra ett bord och stol om han inte behövdes annanstans.
Han vaknade med ett ryck! Han hade helt glömt bort att skriva ett svar åt dottern! Efter all möda hon lagt på att skriva åt honom, kunde han ju inte lämna henne utan svar! Han letade hastigt fram ett nytt papper och en penna och satte sig ner och skrev:

Han hoppades att dottern skulle se hans lapp, fastän den i hennes ögon måste te sig verkligen liten. Han gäspade stort. Kanske han ännu skulle krypa ner under sin filt en liten stund till och blunda en stund.