Julen kommer!

Strax innan julafton fick Hugo sin följande chock! Hans familj tänkte inte ändå heller fira jul hemma! Hugo och Hulda hade suttit uppe på balkongen och lyssnat på den julstökande familjen som pratade om den kommande julafton och Hugo fnissade när dottern svarade sin mamma att hon väntade mest på att få äta julgröt, eftersom julgröt också var en av hans stora favoriter! Han kände sig riktigt som ett barn, lika förväntansfull inför den kommande julaftonen. Så plötsligt föll bomben. Det var inte här de skulle äta julgröt! Ingen skulle här hemma koka julgröt åt honom! De skulle åka till familjens mormor och morfar och fira nästan hela dagen där.
Det här krävde drastiska åtgärder! Långt in på natten satte Hugo och Hulda och smed planer. De hade båda blivit väldigt fästa, inte bara vid det här huset, utan också vid den här familjen. Och de ville väldigt gärna följa med och fira jul med dem. Den gamla taxen visste berätta att familjens morföräldrar inte bodde så långt borta, det var ett längre stenkast ifrån, men att hon som lite yngre flera gått mellan de två hemmen.
De hade redan förberett så att Hugo skulle ge sig ut för att rekognosera då de hörde att familjen skulle dagen innan åka upp dit för en kort stund för att hjälpa till med förberedelser. De tänkte lifta med bilen, så skulle de spara mycket tid.
Hustomtarna har ju som känt ett välutvecklat lokalsinne och släpper man ner en tomte var som helst, så hittar han inte bara hem, utan rakaste vägen hem.
Sagt och gjort. De packade en ryggsäck, och satte sig under buskarna vid bilen och väntade. Snart kommer familjen ut och precis som de gissat, så stökar de runt bilen en stund och bildörrarna hålls uppe en lång stund. Hastigt skuttar hustomtarna in i bilen och gömmer sig under en filt. Det visar sg att det blir en betydligt längre väntan än de trott, eftersom familjen först bestämde sig för att julhandla.
Till slut kommer de fram. De lyckas ta sig osedda ut från bilen och kilar in under en blomlåda. De har bestämt att den ena följer med lite och lyssnar vad familjen planerar och den andra fixar en ingång. Hulda är den händiga av dem, så hon stannar för att fixa till en tomtedörr. Hon studerar huset en stund och till slut bestämmer hon sig för att bygga dörren vid en av människodörrarna, en vackert ljusblå dörr. När familjen åker hem, bestämmer de att Hulda stannar kvar och hjälper till här medan Hugo åker tillbaka hem.
Hulda konstaterar snabbt att det var en bra lösning att stanna här, eftersom hon får en bråd kväll. Ute på gården träffar hon en massa av gårdens fåglar och ekorrar. Kurr Randsvans är en alldeles charmerande ekorrherre som berättar hur underbart ställe det är att bo på. Familjen är snälla och gilvmilda och delar massor av sin mat med alla djuren som bor i närheten. Kurr berättade att han blivit räddad av familjen flera gånger. Redan som liten babyekorre hade han trillat ner och de hade räddat honom från att drunka och lämnat honom där hans mamma kunnat hitta honom och föra hem honom tillbaka till boet. Kurr hade som yngre fastnat med sin långa svans i en snara i skogen och en vänlig skogstomte hade räddat honom ur den. Som resultat av snaran hade han nu alltid en ljus rand i svansen och han hade därav fått sitt namn Kurr Randsvans. Det finns massor för en hustomte med två hjälpande händer att göra och många att hjälpa, eftersom skogstomtarna som bodde i skogen har blivit tvugna att ge sig av och försöka hitta en större skog att bo i, då det bara byggs mer och mer hus och skogen blir allt mindre och mindre.
En av de anda ekorrarna Hoppa Grårygg bad henne komma till sitt bo och hjälpa med att lyfta en tung bräde ur vägen, så att hon skulle rymmas  med sin familj följande vår utan att det händer liknande olyckor som när Kurr föll ner i vattentunnan ur boet.
Kvällen flyger iväg och till slut kryper Hulda ner nära skorstensvärmen tillsammans med Kurr och sover en mycket god natts sömn drömmande om den inkommande julaftonen.

Pepparkakor

Hugo började bli orolig. Han saknade pepparkaksbak. Han älskade doften av nybakta pepparkakor, och han älskade smaken både av pepparkaksdeg och färdiga pepparkakor. Han undrade om inte familjen alls tänkte ställa till med pepparkaksbak?
Visserligen hade de annat att tänka på, både dottern och pappan i familjen hade varit sjuka och Hugo hade vakat en natt över dottern när hon legat och vridit sig med magsjuka. Han hade hört henne kvida och vrida sig och han hade klättrat försiktigt upp och tittat till henne. Till slut hade han använt lite tomtemagi på henne, helt bara så att hon kunnat sova lugnare. Medan han hade suttit och tittat på det sovande barnet, hade Hulda kommit upp brevid honom. Han hade väntat sig ett förfärat utrop av henne och en förmanade utredning varför inte man skulle använda tomtemagi på människorna, men hon hade lett emot honom och viskat tyst; "Det gjorde du bra, Hugo. Man ska inte låta andra lida utan hjälpa där man kan."
Tillsammans hade de suttit en stund och tittat på flickan som nu sov en lugn och rofylld helande sömn.
Just som familjens dotter hade börjat må bättre och känna sig frisk igen, så hade familjens pappa insjuknat i sin tur. Och samma dag började det vräka ner snö. Hugo och Hulda hade sett till att han hade tagit sig en tupplur och tillsammans gått ut och skottat bort det värsta innan mamman kom hem. Familjen hade varit tacksamma över hjälpen, eftersom det var mycket annat som skulle göras. Men fortfarande inget pepparkaksbak.
Hugo och Hulda hade pratat med taxen och katterna som hade berättat att det brukade varje år bakas något hus eller tåg eller något annat ur pepparkaksdeg som doftade i hela huset ända fram till jul, men att familjen inte hade någon fastslagen tidpunkt när det bakades.
Till slut fick Hugo nog. Han hade valt en jättefin tomtepepparkaksmall och lagt fram det till dottern att hitta följande lediga dag. Nu måste de väl förstå vinken och sätta igång. Det hade gjort susen!
Dottern hade meddelat åt föräldrarna direkt på morgonen att nu skulle det bakas pepparkakor! Och sagt och gjort. De hade gjort en deg och suttit tillsammans hela familjen och kavlat, tryckt ut olika figurer och tålmodigt petat bort överflödig deg. Båda tomtarna hade legat på mage uppe på balkongen sin och tittat på och nynnat med i julsångerna som familjen spelade medan de jobbade tillsammans. Det här var julstämning om nåt, tyckte Hugo och log lyckligt!
De hade också börjat ta ut delar till ett hus, en invecklad bebyggelse med massor med delar och hustomtarna kikade nyfiket på. Ingendera hade sett att man kunde göra vackra fönster till pepparkakshus med hårda karameller och de fnissade förtjust när familjen experimenterade med starka haltabletter och fick fina blå fönster. "Här finns kuren om man under juletid får ont i halsen, så kan man alltid knappra på ett pepparkakshusfönster!"
När huset blivit tyst och mörkt hade Hugo och Hulda tassat ner i köket och smakat både på den kvarlämnade degen i kylen och de färdiga pepparkakorna. De var himmelskt goda, ännu godare än de köpta pepparkakorna han hade fått av familjen när han flyttade in. De satt länge och väl och myste i ljuset från adventstjärnan som lyste i fönstret, drack lite glögg och pratade om dittan och dattan. Hulda berättade hur hon hade varit i ett av grannhusen och hjälpt till där och Hugo om hur han hade sandat uppfarten åt en annan av grannarna. Katterna kom och kröp ihop brevid dem, lillkissan lade sig tätt intill Hugo och han kliade henne bakom örat och fick ett belåtet spinnande till svar. Innan Hulda hann bli avundsjuk hoppade den större katten bredvid henne, buffade kelsjukt på henne och lade sig bekvämt tillrätta med tomteflickan sittande som i en enda varm, mjuk och spinnande fåtölj. Och snart sov alla fyra i soffan. Tomtarna vaknade framåt morgonnatten och med en sista klapp åt katterna gav de sig iväg för att hinna med sina sysslor innan familjen vaknade.

Finns det hjärterum, så finns det stjärterum

Hulda hade haft rätt, tänkte Hugo. Visst fanns det utrymme i huset, så att de båda rymdes att bo där ostörda. Att vara hustomte brukar vara ganska ensamt, i synnerhet om det gällde ett hus där det inte bodde några husdjur eller om det fanns på ett sådant område där det inte fanns många andra tomtebeboelser.
Skogstomtarna hade alla djuren i närheten till sällskap, stalltomtarna likaså. Bastutomtarna hade oftast en hustomtefamilj i närheten och jultomtarna bodde i sånt liv och trängsel att det knappt visste vad tystnad var. Till och med de sibiriska tomtarna hade sin vargföljeslagare, så de var inte heller ensamma.
Vanligtvis valde de mest enstöriga tomtarna att bli hustomtar och de var ofta dels mycket måna om sitt eget "revir" och sin ostördhet. Att få en annan hustomte som trängde sig på i samma hus var alltså oerhört ovanligt.
Men Hugo var ju som sagt en ganska ung tomte, som nyligen först examinerats från skolan, och han uppskattade sällskapet som både den gamla taxen och de båda katterna erbjöd, för att inte tala om skogstomtefamiljen från skogen. Men eftersom han inte visste hur traditionsbunden Hulda var, så vågade han inte tränga sig på utan tänkte hålla sig undan tills hon hade fått fixa till sig sitt krypin.
Han talade med djuren om att det kommit en tomte till hit och den gamla taxen skrockade.
- Ja, sånt har jag nog aldrig hört talas om att det skulle bo två oberoende tomtar i ett och samma hus, annat var det om de skulle bilda familj, sa hon och blinkade menande åt Hugo, som rodnade från topp till tå och försäkrade henne stammande att han nog inte var ute efter att börja bilda familj ännu på länge, länge!

Hulda, å sin sida, hann inte fundera mycket. Hon hade fullt upp att fixa till sitt krypin. Lillkissan hade hon ju, väldigt hastigt, träffat och absolut inte till hennes fördel, eftersom hon ju hade bara släpat med sig Hugo och inte ens hälsat på katten. Den gamla taxen tydde sig mest till mamman i familjen märkte hon, men när familjen åkt bort hade hon presenterat sig för den gamla taxdamen, som hade utan tvekan skrattat åt situationen. Hon hade vänligt puffat på Hulda med nosen och blinkat menande åt henne att Hugo var ju en ganska stilig tomte, eller hur? Visst kunde de väl båda stanna.
Den äldre katten hade hon presenterat sig för i köket. Det visade sig att han var väldigt törstig, men vattenskålen var mucket djup och nästan tom, så hon hade hjälpt honom och fyllt på i vattenskålen. Lillkissan hade visat sig vara mycket blyg och höll lite avstånd från henne, eftersom hon tydligen blivit lite skrämd av Hulda när hon plötsligt hade dykt upp och sett så ilsken ut. Hulda gjorde sitt bästa för att be om hennes förlåtelse och försökte förklara sitt beteende.  Lillkissan godtog hennes förlåtelse, men ställde sig lite reserverat till henne, och Hulda blev nästan avundsjuk när Hugo dök upp just då och lillkissan sken upp och började spinna. Hugo frågade artigt om hon hade tid över och var intresserad av att följa med honom och träffa de närmaste grannarna, skogstomtefamiljen. Han berättade att det var en familj med tvillingar och Hulda sken upp. Hon var såå förtjust i barn och ville gärna följa med och träffa familjen. Hon var dock lite orolig hur de skulle ställa sig till situationen, det var ju en lite ovanlig situation och om skogstomtarna var väldigt traditionsbundna, så skulle de kunna bli chockade över att två ensamma, och dessutom ogifta, tomtar bodde i samma hus. Men Hugo försäkrade henne om att här på landet var skogstomtarna vana vid det mesta och höll inte så strikt på traditioner och regler, utan var vana vid att anpassa sig till olika situationer. Det visade sig att han hade rätt.
Saga Skogstomte kom från en lång släktled Hustomtar som hade bott inne i en storstad i ett gammalt, anrikt kvarter. Hennes släkt hade hållit hårt på traditioner och det hade bestämts redan när Saga var liten att hon skulle gifta sig med en pojke i grannkvarteret, en liknande släkt med lika långa anor. Det visade sig dock att Saga var släktens svarta får, och hon drömde om skogar, vilddjur, mörker och stjärnor. I stadens eviga ljus såg man aldrig några stjärnor. Så Saga hade satt upp sig mot sin familj och börjat på Skogstomteskolan där hon hade träffat Sture och de hade tillsammans flyttat ut på landet i en skog. Saga omfamnade både Hulda och Hugo varmt och välkomnade Hulda också hit.
- Äsch, det är ett så stort hus, och det bor inte heller någon Hustomte i något av de närliggande husen, så ni ryms nog bra och kan kanske hinna på så sätt hjälpa till i de andra husen också, fastän det inte finns ställen att bo på där, sa Sture med ett varmt leende.
- Finns det hjärterum, så finns det stjärterum, sa Saga, och fortsatte: Så sa alltid min mormor Hanna Hustomte, som är den jag saknar mest från hela släkten.
Hulda blev alldeles varm i kroppen, kanske ingen av dem skulle behöva flytta bort i alla fall!

Hulda Hustomte

Hulda var en gladlynt ung tomte som hade nyss blivit klar från Hustomteskolan. Hennes farbror Humme hade nyligen flyttat in på tomteskolan och börjat som lärare där, efter att hans hund- och kattallergi hade blommat upp när den nya familjen som hade flyttat in i hans hus hade med sig två katter och två hundar! Han hade försökt i det längsta, men efter att ett par gånger hållit på att bli upptäckt av familjen när han nös, så hade hans rädsla över att förlora sin magi till slut stärkt beslutet att flytta bort. Han hade valt att först komma till skolan, först bara för att hälsa på sin brorsdotter Hulda som gick där , men sedan hade han blivit erbjuden anställning som lärare, vilket passade honom ypperligt, eftersom han här visste att hit inte kom varken hund eller katt.
Hulda hade tillbringat mycken tid med Humme och han hade berättat om det fina huset med massor av ställen för krypin och han hade sagt att i det huset kunde till och med flere familjer få rum! Hon hade idoliserat sin farbror och nu kände hon sig upprymd när hon äntligen fått sin examen och såg att huset ännu var ledigt; Hon skulle överta det huset! Hon älskade djur, och hade länge funderat om hon borde ha blivit en skogstomte eller stalltomte istället, eftersom då skulle hon få mer med djur att göra. Men eftersom hon verkligen inte tyckte om kyla, kunde hon inte tänka sig att bo varken ute i en skog eller ute i ett stall, så därav hade beslutet till hustomte  kommit.
Hulda hade traskat iväg. Hon hade kommit fram mitt i natten och tyst och oförsynt slunkit in genom en springa. Hon hade tassat genom väggarna inne i huset och i dotterns rum hittat ett passande hål i väggen som hon hade krypit ut ur. Här var det ju ett ytterst bra ställe att bosätta sig! Nära skorstenen som brukade vara varm och go att bo brevid. Plötsligt hade hon upptäckt en tomtedörr! Och helt synlig för människorna! Vem hade gjort den? Inte var det hennes farbor Humme i alla fall, det var hon säker på! Han var nästan paranoid med sin rädsla över att bli sedd, eftersom han värderade sin magi mycket högt och kunde inte ens föreställa sig att leva utan magi. Hulda hade tyckt att han redan gått lite för långt i sin rädsla och hoppades att han inte skulle skrämma eleverna på Hustomteskolan.
Till slut hade hon försiktigt öppnat dörren, som hade ett osynligt titthål så att hon kunde först kontrollera att ingen skulle se henne, och tassat ut på "Hugos balkong". Och glädjen när hon såg att det låg en katt däruppe som hon hade sett fram emot att presentera sig för, förbyttes till ren och skär ilska när hon såg en stilige tomten som låg ihopkrypen och gosade med katten! Vad gjorde han här? I hennes hus? I hennes tankar hade det ju varit hennes hus redan i fleran månader, ända sedan Humme börjat berätta om det, och i hennes fantasi hade hon ju skapat sig ett hem här för länge sedan!
Hon släpade med sig den andra tomten och de hade grälat. Hulda kunde inte förmå sig att ens tänka tanken på gå iväg, och inte hkunde hon ju kasta ut den andra tomten som ju redan skapat sig ett hem här och som verkade såå se fram emot att fira jul. Hans fina bruna ögon hade tindrat när han berättat om alla godsaker familjen hade tillrett till lillajul och hur han hade fått tillstånd att äta ur kylen.
Hon hande till slut gått med på vapenvila över julhelgen och sedan skulle de hitta på en lösning. Hon var säker på att de skulle klara det, Humme hade ju sagt att huset var tillräckligt stort för flere tomtefamiljer och de var ju ändå bara två ensamma tomtar!

Hugo träffar Hulda

Hugo var chockad. Han hade legat i lugn och ro med lillkissan uppe på "balkongen", som han hade börjat kalla sitt nya utkiksställe, och plötsligt står en annan tomte framför honom! Och inte vilken tomte som helst, utan den mest tjusiga och söta (med ettrigt rött hår och söt uppnäsa) hustomteflicka han någonsin sett! Hon stirrar hätskt på honom, pekar ner på familjen och drar honom med sig genom den nya dörren han installerat åt sig för att lätt kunna ta sig ut till balkongen.
-Vem är du? frågar de samtidigt av varann när de kommit ur hörhåll från familjen.
Han presenterar sig som Hugo Hustomte, detta hus hustomte, och hör hur hon skarpt drar efter andan.
- Jag heter Hulda Hustomte och jag har just flyttat in! Enligt tomtenätet var det här huset ledigt efter Humme Hustomte som flyttat bort härifrån för ett drygt år sedan.
Hugo slår sig för pannan. Han hade helt glömt bort att han skulle ha anmält till tomtenätet att han flyttat in hit! Och nu kom en annan hustomte och ville ta över! Hans fina hus! Just som han hade övervunnit de flesta motgångarna som brukar uppstå så här i början. Hugo var alldeles olycklig! Vad skulle han nu göra!
Han kunde ju inte jaga iväg Hulda, just före jul och så lite potentiella hus det fanns i närheten.
Att hitta ett hus passande för en hustomte nu för tiden var inte lätt. Husen byggdes alldeles för kompakta, men inga vrår och skrymslen och inga möjligheter för en hustomte att bygga ett krypin i. Det var tunna väggar, fyllda med hårda isoleringsskivor och kablar och ledningar överallt. Han hade letat länge, och tackat sin lyckostjärna när han hittat det här huset med massor av skrymslen och vrår, breda väggar fyllda med mjukt isoleringsmaterial, som man lätt kunde ta sig igenom och sluta efter sig.
Till slut, efter extremt lång diskussion enligt tomtemått (tomtar är välkända för att vara kortstaviga och gå direkt på ska utan att bara babbla på så som människor brukar göra), bestämde de sig för att huset för tillfället var tillräckligt stort för dem båda, och de skulle efter julhelgen se vem av dem som skulle leta nytt hem och vem som fick stanna.

Första advent

Livet traskade lugnt på. Hugo skötte sina sysslor; Han pratade med djuren och såg att de hade det bra. Lillkissen hade kommit till honom, lite besvärad över att vara tvungen att be om hjälp, men han försäkrade henne att det var för att hjälpa till som han fanns här. Hon förklarade lite blygt att hon hade fått en elak tova i pälsen bakom framtassen, som hon själv inte kom åt, så han hade letat reda på en sax och en kam och rett ut hennes päls. Hon hade dragit ett lättat andetag när tovan var borta, eftersom den hade luggat henne ända sedan den bildats. Hennes päls var så lång och fluffig att den tovade sig väldigt lätt, i synnerhet när hon var ute i skogen.

Taxen hade lyckats en natt vira in sig i sitt täcke under natten och satt hjälplöst fast. Hon pep ynkligt där hon låg invirad, och han trodde först att hon bara drömde om forna tiders vilda jakter, innan han insåg att hon behövde hans hjälp. Han hjälpte ut henne och bäddade om henne så att hon kunde lugnt somna om.

Han såg också till att människorna hade det bra och försökte hjälpa till bäst han kunde. En kväll när han gick sin runda märkte han att dottern glömt hänga sina snövåta vantar på tork, så han klättrade vigt upp och hängde upp dem, så att de skulle vara torra på morgonen då hon igen skulle behöva dem.

En annan morgon märkte han att tvättkorgen var full och han hade hört att familjen talat kvällen innan att det skulle bli tvättdag påföljande dag. Han hade släpat ner tvättkorgen till nedre våningen, men han hade inte hunnit sortera tvätten innan familjen hade vaknat. 

En morgon vaknade han av att en underbar doft spred sig i huset. Det doftade julskinka! Han kastade en förvånad blick i kalendern, inte hade han väl sovit så länge att det redan hunnit bli julafton? Men nej, kalendern visade att det var den andra december, så det var ännu gott om tid till julen. 

Han hade hittat det perfekta stället att mysa på. Mellan vardagsrum och kök gick inte taket ända upp utan stannade halvvägs där köksskåpen tog slut och utanpå den väggen hade lillkissen berättat att hon brukade ligga och sova när hon ville vara ifred från de andra. Hon berättade att det var ett perfekt ställe att kunna umgås med familjen, eftersom de ofta antingen satt i köket eller i vardagsrummet och ändå hålla lite avstånd. Hon hade bett honom följa med och bett honom komma ofta med henne upp dit. Så nu låg de ganska ofta där uppe tillsammans. Han kunde därifrån hålla koll om han behövdes till något speciellt och hon  fick det sällskap som hon verkade behöva, men inte tordes be om i familjen.

Nu kilade han dit, snabbt som vinden, och lade sig för att lyssna på familjen. De hade tydligen en tradition att fira lillajul med en förenklad julmiddag. Han såg dem duka fram en nygräddad skinka, gravad lax, kallrökt lax, sill, morotslåda, sötad potatislåda, batatlåda, sillsallad med en härlig rosa sås, korv av olika slag, gröna ärter och kokta plommon, och en massa annat gott. Sent på kvällen hade han hämtat en massa mat åt sig och fått frossa i riktig julmat första gången på evigheter! Året innan hade han missat julen helt och hållet när han hade varit på praktik ute i vildmarken hos en vrång och sur skogstomte som inte alls gillade sådana konstiga påfund!

Han hade hittat en finfin servett som hade fått bli en julduk på hans nya bord, och så hade han hittat ett ljus han kunde lugnt använda i sitt krypin. Han hade blivit överförtjust när han hade hittat det! Det såg ut som ett traditionellt ljus, men det var elektriskt, så han behövde inte vara rädd att bränna ner sitt krypin!

Han hade suttit vid sitt nya bord på sin nya pall och förätit sig vid sitt fina ljus. Därefter hade han rullat ner på sin soffa och krupit ihop under sitt varma täcke och sovit. Och försovit sig totalt från följande dags träff han hade stämt med skogtomten! Som tur hade han med sig lite julmat (och lite pepparkakor) i ett knyte, så skogstomten hade bara välvilligt skrattat åt honom och överförtjust tackat honom för godsakerna.