Hulda hade haft rätt, tänkte Hugo. Visst fanns det utrymme i huset, så att de båda rymdes att bo där ostörda. Att vara hustomte brukar vara ganska ensamt, i synnerhet om det gällde ett hus där det inte bodde några husdjur eller om det fanns på ett sådant område där det inte fanns många andra tomtebeboelser.
Skogstomtarna hade alla djuren i närheten till sällskap, stalltomtarna likaså. Bastutomtarna hade oftast en hustomtefamilj i närheten och jultomtarna bodde i sånt liv och trängsel att det knappt visste vad tystnad var. Till och med de sibiriska tomtarna hade sin vargföljeslagare, så de var inte heller ensamma.
Vanligtvis valde de mest enstöriga tomtarna att bli hustomtar och de var ofta dels mycket måna om sitt eget "revir" och sin ostördhet. Att få en annan hustomte som trängde sig på i samma hus var alltså oerhört ovanligt.
Men Hugo var ju som sagt en ganska ung tomte, som nyligen först examinerats från skolan, och han uppskattade sällskapet som både den gamla taxen och de båda katterna erbjöd, för att inte tala om skogstomtefamiljen från skogen. Men eftersom han inte visste hur traditionsbunden Hulda var, så vågade han inte tränga sig på utan tänkte hålla sig undan tills hon hade fått fixa till sig sitt krypin.
Han talade med djuren om att det kommit en tomte till hit och den gamla taxen skrockade.
- Ja, sånt har jag nog aldrig hört talas om att det skulle bo två oberoende tomtar i ett och samma hus, annat var det om de skulle bilda familj, sa hon och blinkade menande åt Hugo, som rodnade från topp till tå och försäkrade henne stammande att han nog inte var ute efter att börja bilda familj ännu på länge, länge!
Hulda, å sin sida, hann inte fundera mycket. Hon hade fullt upp att fixa till sitt krypin. Lillkissan hade hon ju, väldigt hastigt, träffat och absolut inte till hennes fördel, eftersom hon ju hade bara släpat med sig Hugo och inte ens hälsat på katten. Den gamla taxen tydde sig mest till mamman i familjen märkte hon, men när familjen åkt bort hade hon presenterat sig för den gamla taxdamen, som hade utan tvekan skrattat åt situationen. Hon hade vänligt puffat på Hulda med nosen och blinkat menande åt henne att Hugo var ju en ganska stilig tomte, eller hur? Visst kunde de väl båda stanna.
Den äldre katten hade hon presenterat sig för i köket. Det visade sig att han var väldigt törstig, men vattenskålen var mucket djup och nästan tom, så hon hade hjälpt honom och fyllt på i vattenskålen. Lillkissan hade visat sig vara mycket blyg och höll lite avstånd från henne, eftersom hon tydligen blivit lite skrämd av Hulda när hon plötsligt hade dykt upp och sett så ilsken ut. Hulda gjorde sitt bästa för att be om hennes förlåtelse och försökte förklara sitt beteende. Lillkissan godtog hennes förlåtelse, men ställde sig lite reserverat till henne, och Hulda blev nästan avundsjuk när Hugo dök upp just då och lillkissan sken upp och började spinna. Hugo frågade artigt om hon hade tid över och var intresserad av att följa med honom och träffa de närmaste grannarna, skogstomtefamiljen. Han berättade att det var en familj med tvillingar och Hulda sken upp. Hon var såå förtjust i barn och ville gärna följa med och träffa familjen. Hon var dock lite orolig hur de skulle ställa sig till situationen, det var ju en lite ovanlig situation och om skogstomtarna var väldigt traditionsbundna, så skulle de kunna bli chockade över att två ensamma, och dessutom ogifta, tomtar bodde i samma hus. Men Hugo försäkrade henne om att här på landet var skogstomtarna vana vid det mesta och höll inte så strikt på traditioner och regler, utan var vana vid att anpassa sig till olika situationer. Det visade sig att han hade rätt.
Saga Skogstomte kom från en lång släktled Hustomtar som hade bott inne i en storstad i ett gammalt, anrikt kvarter. Hennes släkt hade hållit hårt på traditioner och det hade bestämts redan när Saga var liten att hon skulle gifta sig med en pojke i grannkvarteret, en liknande släkt med lika långa anor. Det visade sig dock att Saga var släktens svarta får, och hon drömde om skogar, vilddjur, mörker och stjärnor. I stadens eviga ljus såg man aldrig några stjärnor. Så Saga hade satt upp sig mot sin familj och börjat på Skogstomteskolan där hon hade träffat Sture och de hade tillsammans flyttat ut på landet i en skog. Saga omfamnade både Hulda och Hugo varmt och välkomnade Hulda också hit.
- Äsch, det är ett så stort hus, och det bor inte heller någon Hustomte i något av de närliggande husen, så ni ryms nog bra och kan kanske hinna på så sätt hjälpa till i de andra husen också, fastän det inte finns ställen att bo på där, sa Sture med ett varmt leende.
- Finns det hjärterum, så finns det stjärterum, sa Saga, och fortsatte: Så sa alltid min mormor Hanna Hustomte, som är den jag saknar mest från hela släkten.
Hulda blev alldeles varm i kroppen, kanske ingen av dem skulle behöva flytta bort i alla fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar